I min förra blogg skrev jag om att regeringen vill att trafikanterna tar ett större ansvar för sitt bilkörande. Det fick mig närmare att fundera på begreppet eget ansvar.
Det finns en uppenbar vilja i vårt samhälle att minska på byråkratin och ge oss medborgare ett större ansvar för vårt dagliga liv. Men hur långt är det ändamålsenligt att gå på den här vägen?
Ju längre höger ut man kommer på den politiska kartan, desto mer betonas individens frihet i relation till statsmakten. Särskilt markant kommer det fram i dagens USA, där det ofta betonas att varje människa är sin egen lyckas smed.
Vårt nordiska välfärdssamhälle bygger däremot på en starkare samhällelig styrning från centralmaktens sida, där statsmakten tar ett större ansvar för bl.a. vår utbildning, hälsa, ekonomi, miljö och säkerhet. Men även i vårt land ställs det numera allt oftare krav på att ge individen ett större ansvar i frågor som berör direkt individen själv.
Vem bär egentligen ansvaret för en människas hälsa och välgång? Är det samhället eller den enskilde individen, eller både ock? Men om en enskild människa inte kan eller orkar bära ansvar, har samhället då något ansvar? Vem tar hand om oss pensionärer när vi blir ännu äldre och skröpligare.
Synen på ansvarsfördelningen beror långt på var på den politiska skalan man befinner sig. Höger-, mitten- och vänsterpartier betraktar frågan ur olika synvinklar.
Jag är en vän av den nordiska välfärdsmodellen d.v.s. både ock.
Det finns en uppenbar vilja i vårt samhälle att minska på byråkratin och ge oss medborgare ett större ansvar för vårt dagliga liv. Men hur långt är det ändamålsenligt att gå på den här vägen?
Ju längre höger ut man kommer på den politiska kartan, desto mer betonas individens frihet i relation till statsmakten. Särskilt markant kommer det fram i dagens USA, där det ofta betonas att varje människa är sin egen lyckas smed.
Vårt nordiska välfärdssamhälle bygger däremot på en starkare samhällelig styrning från centralmaktens sida, där statsmakten tar ett större ansvar för bl.a. vår utbildning, hälsa, ekonomi, miljö och säkerhet. Men även i vårt land ställs det numera allt oftare krav på att ge individen ett större ansvar i frågor som berör direkt individen själv.
Vem bär egentligen ansvaret för en människas hälsa och välgång? Är det samhället eller den enskilde individen, eller både ock? Men om en enskild människa inte kan eller orkar bära ansvar, har samhället då något ansvar? Vem tar hand om oss pensionärer när vi blir ännu äldre och skröpligare.
Synen på ansvarsfördelningen beror långt på var på den politiska skalan man befinner sig. Höger-, mitten- och vänsterpartier betraktar frågan ur olika synvinklar.
Jag är en vän av den nordiska välfärdsmodellen d.v.s. både ock.
hei,
SvaraRaderapari vuotta sitten luin USA:ssa tehdystä tieteellisestä tutkimuksesta, jossa noin kolmekymppisiltä työelämässä olevilta kysyttiin eläkesäästämisestä. Vaihtoehtona oli valinta aloittaa säästäminen nyt ja kuukausittainen summa olisi pienempi, tai aloittaa säästäminen vasta kymmenen vuoden kuluttua, mutta isommalla summalla kuukaudessa. Yläätys, yllätys, suurin osa valitsi vaihtoehdon vasta kymmenen vuoden kuluttua. Koska kaikesta päättäen ihmisten kyky sitoutua projekteihin, joiden "palkinto" tulee vasta kymmenien vuosien kuluttua on keskimäärin aika heikko, niin on ihan hyvä että valtio tietyssä määrin holhoaa ja pakottaa ihmiset tiettyyn toimintamalliin.
yt. Manta
Samaa mieltä
SvaraRadera