En vacker varm sommardag då solen skiner från en klarblå himmel och Saimen ligger spegelblank, kan tanken dyka upp om att som pensionär flytta permanent till sommarstugan.
Nu i februari då sommarvillans termometer kryper ner mot -30C, förfaller tanken mindre lockande och det känns faktiskt också lite ensamt här på stugan, då så gott som alla sommargäster har lämnat sina stugor för länge sedan.
Året runt boende kräver tillgång till bil, ty till närmaste kommuncentrum är det knappa 30 km och till närmaste stad dryga 40 km. Om snön vräker ner över trakten, kommer vi dessutom ingenstans med vår bil, som bäst kommer till rätta på torra asfaltvägar. Bilens ackumulator tycker inte heller om hårda köldknäppar.
Också om vi skulle vara villiga att flytta till sommarstugan, måste kommunen först ge sitt samtycke till en permanent flyttning. Kommunens byggnadsinspektion kommer att kräva att stugan fyller alla krav som ställs på en bostad som används som permanent bostad året om.
Även om det ekonomiskt och tekniskt skulle vara möjligt att uppfylla kommunens krav, kan kommunen ändå sätta stopp för flyttplanerna. För om det inte redan finns färdigt utbyggd kommunal service i området, vill kommunen ogärna få till stånd fast bosättning i områden med obefintlig kommunal service.
Ett större antal nyinflyttade pensionärer i avlägset belägna "sommarstugor", kan också bli en stor ekonomisk belastning för vilken liten kommun som helst. Vi pensionärer har förstås rätt till den hälso-, sjuk- och åldringsvård, som ordnas i kommunen.
Vill du flytta permanent till sommarstugan?
Vill du flytta permanent till sommarstugan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar