Så länge som arbetslivet kallade var det arbetsplatshälsovården som gällde. När jag nådde pensionsåldern blev det aktuellt att besöka den egna hälsocentralen.
I Rödbergen har vi förmånen att kunna anlita Femkantens hälsocentral. Själv har jag varit i den lyckliga situationen att jag allt som oftast inom en rimlig tid fått tag på en läkare eller en sjukskötare. Det är sedan en annan sak om man får man en remiss till specialsjukvården (HUS), kan det dröja rätt länge innan det börjar hända något.
Rotationen bland läkarna är dock så stor att det ofta blir att stifta bekantskap med någon ny läkare och då blir det att dra sin egen sjukjournal på nytt. Helst av allt vill jag kunna anlita en och samma läkare så länge det är möjligt. Ett fungerande egenläkarsystem är att föredra.
Ett stort problem är att olika datasystem inte kommunicerar med varandra, inte ens inom ett och samma sjukhus. T.ex. besökte svärmor Tölö sjukhus för ett läkarbesök och röntgen. Det visade sig att hon måste separat anmäla sig både till röntgen och läkaren.
Svärmor 89 år gammal bosatt i Villmanstrand fick kuskas till Helsingfors närmare 500 km tur och retur för att bli röntgad! Varför kunde röntgenbilden inte tas och tolkas i sjukhuset i Villmanstrand?
Dylika resor tycks bli allt allmännare och allt längre i och med att social- och hälsovårdsreformen (SOTE) framskrider.
Att utveckla fungerande och med varandra kommunicerande datasystem kommer också att vara en av SOTES största och kostsamma utmaningar. Tillåt mig betvivla att det lyckas.
Det talas vitt och brett om valfrihet i den aktuella social- och hälsovårdsreformen. Det skall bli möjligt att välja i en större utsträckning än tidigare mellan offentlig och privat vård.
Valfrihet har väl ingen i princip något emot, men i första hand vill jag nog som pensionär, som trogen skattebetalare, vända mig i första hand till min egen hälsocentral.
I Rödbergen har vi förmånen att kunna anlita Femkantens hälsocentral. Själv har jag varit i den lyckliga situationen att jag allt som oftast inom en rimlig tid fått tag på en läkare eller en sjukskötare. Det är sedan en annan sak om man får man en remiss till specialsjukvården (HUS), kan det dröja rätt länge innan det börjar hända något.
Rotationen bland läkarna är dock så stor att det ofta blir att stifta bekantskap med någon ny läkare och då blir det att dra sin egen sjukjournal på nytt. Helst av allt vill jag kunna anlita en och samma läkare så länge det är möjligt. Ett fungerande egenläkarsystem är att föredra.
Ett stort problem är att olika datasystem inte kommunicerar med varandra, inte ens inom ett och samma sjukhus. T.ex. besökte svärmor Tölö sjukhus för ett läkarbesök och röntgen. Det visade sig att hon måste separat anmäla sig både till röntgen och läkaren.
Svärmor 89 år gammal bosatt i Villmanstrand fick kuskas till Helsingfors närmare 500 km tur och retur för att bli röntgad! Varför kunde röntgenbilden inte tas och tolkas i sjukhuset i Villmanstrand?
Dylika resor tycks bli allt allmännare och allt längre i och med att social- och hälsovårdsreformen (SOTE) framskrider.
Att utveckla fungerande och med varandra kommunicerande datasystem kommer också att vara en av SOTES största och kostsamma utmaningar. Tillåt mig betvivla att det lyckas.
Det talas vitt och brett om valfrihet i den aktuella social- och hälsovårdsreformen. Det skall bli möjligt att välja i en större utsträckning än tidigare mellan offentlig och privat vård.
Valfrihet har väl ingen i princip något emot, men i första hand vill jag nog som pensionär, som trogen skattebetalare, vända mig i första hand till min egen hälsocentral.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar