LIKA BARN LEKA BÄST?

Är det så att vi pensionärer helst umgås med andra pensionärer? Då jag bokar t.ex. en södernresa stannar jag nog gärna upp vid en annons av följande slag:

”Här har vi samlat våra bästa hotell för vuxna, par eller kompisar, som reser utan barn. Hotell där ni bor i en skönt avstressad atmosfär, omgivna av faciliteter som à la carte-restauranger, eleganta poolområden med bubbelpooler, spa, gym och cocktailbar (TUI.se reklam)”.

Och vips har jag bokat ett hotell som riktar sig främst till vuxna gäster, hoppeligen av lite äldre sort.

Foto: Pixabay

Men är det så fiffigt att bara umgås med sina gelikar? Vill jag verkligen höra en knappnål falla redan vid nio tiden på kvällen? Om jag söker efter lugn och ro är svaret ja. Men nog kan det bli trist i längden. Idealet skulle nog vara en lämplig blandning såväl unga som gamla hotellgäster. Annars riskerar man att försoffas i förtid.

Jag har det senaste året deltagit i en kurs i spanska för seniorer. Sakta flöt Don och jag med den. I och för sig en angenäm upplevelse, men om jag lärde mig något, det är sedan en annan fråga. Portugisiska har jag däremot studerat vid sommaruniversitetet. Medelåldern där var betydligt lägre och tempot betydligt högre, vilket fick en pensionär att svettas på skolbänken, men nog lärde jag mig en hel del.

Foto; Pixabay

 Jag har även gått på olika datorkurser för seniorer och i det fallet har det nog varit bra att vara bland något så när jämnåriga. Takten har varit gemytligt anpassad för lite trögtänkande hjärnor och även jag hölls bra med i svängen och lärde mig till och med något nytt.

För ens egen utveckling är det dock inte alltid bra att bara umgås med jämnåriga. Våra pensionärhjärnor behöver stimulans och det får vi bäst genom att ha att göra med människor av olika åldrar, kön, ras eller modersmål.

PINGPONGVÅRD AV ÅLDRINGAR

En bärande tanke i vår äldreomsorg är att göra det möjligt för en åldring att bo hemma så långt det är möjligt. Som en följd av denna tankegång har antalet anstaltsplatser har skurits ner.

Det är tänkt, att när en till åren kommen person inte längre klarar sig på egenhand, kopplas hemvården och hemsjukvården in. Så länge en åldring är relativt klar i knoppen och fysiken i så gott skick att den personliga hygienen samt små vardagssysslor kan skötas är situationen något så när tillfredsställande.

Men när benen inte bär, vardagssysslorna blir omöjliga att utföra och diverse mer eller mindre allvarliga sjukdomar drabbar åldringen, börjar det som jag kallar för pingpongvård då åldringen bollas fram och tillbaka mellan sitt hem/hemvården och sjukhuset/hälsocentralen.

Kommunen bör enligt lag se till att anstaltsvård erbjuds, då erforderliga kriterier är uppfyllda. Men då anstaltsplatserna skurits ner till ett minimum fortsätter skytteltrafiken ända tills någon plats blir ledig.

Att till varje pris hålla fast vid hemvård för en åldring, som totalt saknar förmågan att ta hand om sig själv är kostsamt för vårt samhälle och synnerligen deprimerande för både den gamle och dess anhöriga.

Sluta bolla med åldringar. Se till att det finns tillräckligt med vårdplatser för de som verkligen är i behov av anstaltsvård.

Tror du att social- och hälsovårdsreformen leder till bättre vård inom äldreomsorgen?

bild: pixabay

BEHÖVER VI LÄNGRE KONTANTER?

Jag hör till den äldre generationen, som gärna haft några sedlar och lite mynt i plånboken. Det har kanske gett en konkret, men ofta också en felaktig känsla av att man de facto har pengar göra sig av med.

Liksom många andra håller även jag på att minska på antalet kontanter i min plånbok. Det är betydligt enklare att följa upp min ekonomi via kontoutdrag då jag betalar mina inköp med bank- eller kreditkort.

Små köp tenderar jag ännu att betala kontant, men även där är en ändring i mitt beteende skönjbar. Jag har börjat ta efter ungdomarna som tycks betala allt med kort oberoende hur liten summa det är fråga om.

Plånboken känns ofta tung. Det här beror inte på att jag skulle vara rik utan förklaras av en mängd mynt i plånboken. Mynt har tidigare varit nyttiga i avgiftsbelagd parkering. Men möjligheten att betala parkeringen med mynt håller på att försvinna åtminstone i huvudstadsregionen.

Kortbetalning har ersatt mynten. Men att knäppa in bilens registernummer särskilt vintertid finner jag besvärligt och oangenämt. Att på förhand uppskatta hur länge bilen skall vara parkerad är inte så lätt heller. Jag övergår därför frivilligt till använda applikationer av typ Easy Park och ParkMan. Då behövs inga kort och då betalar jag enbart för den tid bilen står på parkeringen. Summa summarum inga mynt behövs här heller.

Det finns också kort som möjliggör s.k. snabbetalning av små inköp på högst 25 euro utan att jag behöver knappa in min kod. Snabba penningtransaktioner från mobil till mobil är redan i dag en verklighet.

Klarar vi oss utan kontanter. Vad händer om banksystemet kraschar och ligger ned en längre tid? Borde jag ändå ha pengar undangömda i madrassen. Kanske är det inte så fiffigt att slopa sedlar och mynt?

Läs även:
https://svenska.yle.fi/artikel/2016/12/10/varfor-anvander-vi-fortfarande-kontanter

DIGI ÅLDRINGENS BÄSTA VÄN?

Om du är till åren kommen och har en fungerande dataförbindelse hemma och är i dina sinnens fulla bruk är det möjligt att själv hemifrån sköta dina egna affärer länge och väl. Den digitala utvecklingen gör det möjligt för mången ensam åldring att bo längre hemma. Är det här alltid till alla delar positivt är en annan sak.

Positivt är att t.ex. skattedeklarationer kan göras via nätet såsom också bankaffärer. Resor och teaterbiljetter kan även bokas enkelt via datorn. Mat kan dessutom beställas hem såväl färdiglagad mat, som matkassar.

Datorn kan även förnöja ens dagliga liv. Många åldringar spelar patiens, löser korsord, lyssnar på musik, tittar på Youtube-videor och kanske till och med söker efter en date i nätet. Skype gör det möjligt att hålla kontakt med barn, barnbarn släkt och vänner var de än befinner sig på jordklotet.

Medför digitaliseringen något negativt? Det finns en viss risk att man försoffar sig och stannar kvar inom hemmets fyra väggar och går miste om ansikte mot ansikte kontakter. Den här formen av socialt umgänge tenderar att minska, då det mesta kan skötas datorvägen eller mobilt.

Genom att sköta allt hemifrån minskar även nyttomotionen vilket kan leda till att konditionen försämras. Tidigare tog man en promenad till t.ex. skatteverket, folkpensionsanstalten, posten och banken. Nu sköts kontakten dit via nätet.

Bankerna har till och med gjort det svårt att lyfta kontanter från bankkontoret. Kontorsnätet har dessutom radikalt förminskats, såsom också bankautomaterna. Bankernas följande steg är att gå inför mobila lösningar, vilket kan göra livet svårare för oss äldre, som med darrande händer skall försöka träffa rätta knappar i mobilen.

Samhället av igår gjorde det möjligt för åldringar att hänga ganska länge med. Mina föräldrar kunde ännu som 80-åringar vandra till banken med sin bankbok och räkningar och därmed sköta själva om sin ekonomi. Men idag skall en 80-åring ha en hel del datakunskap för att sköta om sina egna affärer. Kunnande som alla inte besitter.

Digitaliseringen av idag har gått som långt att det gäller för oss alla att försöka hänga med från början i den digitala utvecklingen och att inte släppa greppet. Annars blir vi snabbt beroende av en utomstående ”digi-stödperson/förmyndare”, som får ta hand om oss.

Hänger du med i den digitala utvecklingen?